backbackback. Och jag har haft en minst sagt fasansfull morgon som har lett till tårar och en stukad fot.

Vaknade ca 06.45 för att hinna duscha och göra mig iordning till bussen som skulle gå 08.00 från busstationen i umeå. Jag tyckte att jag hade gott om tid då jag i vanlig ordning hade packat typ allt redan kvällen före så jag tog det rätt så lungt samtidigt som jag försökte hinna med att plocka bort lite i lägenheten, dvs, tömma soporna, plocka undan disken och sådär. 07.45 börjar jag få smått panik och säger till jocke att vi måste fara om högst 4-5 minuter annars hinner vi inte. Ca 07.55 far vi från läggan och jag inser rätt snabbt att vi aldrig kommer att hinna till busstationen i tid eftersom att trafiken är ett faktum, så vi väljer att fara direkt till sjukhuset istället eftersom att bussen ALLTID brukar köra förbi där efteråt. Jag bokstavligen springer ut ur bilen väl på plats, i ena handen håller jag en fet IKEA kasse, på axeln hänger en 10-tons väska och i andra handen håller jag min andra väska.

Hinner springa ungeför 15 meter och sedan smäller den naaanting, jag flyger- alla saker jag håller i flyger på marken och jag faller rakt i baken. Börjar typ flänna och kollar mig omkring för att få lite medhåll från någon som kan tycka synd om mig, men icket. Alla går förbi och para strirrar på stackars mig som ligger där helt hjälplös med all packning och en fot som tar ont som satan. Jag får mig tillslut upp och tar fram börsen eftersom jag tycker att det ser lite väl tomt ut på busshållsplatsen. Till min förtvivlan märker jag att bussen INTE kommer förbi sjukhuset utan kör direkt till sävar som är första stopp. Vid dethär laget är klockan ca 08.10 och jag får panik, på riktigt. Tur har jocke inte hunnit fara och tackgodegud för de, där stod jag med mina väskor, trasiga IKEA påsen med alla saker på backen och med tårar fulla ögonen och tänker lägga mig ner på backen och lipa. Innan det senariet äger rum har min prins hunnit komma och hjälpa mig. tur, än en gång.

Men problemet är ju inte löst, jag börjar jobba 10.00 och måste me bussen, jocke som börjar jobba 08.30 börjar få lite bråttom, men gentleman som han är styr han kosan mot norr och vi hinner just och pass köra ikapp bussen vid sävar. (för alla vuxnas skull så skippar jag kapitlet om just bussjakten, bilen gick lite väl fort kan jag väl dock erkänna)

Så var de slut på den skräcksagan.
Mycket mer hade jag nog inte klarat av i den stunden.


loveyou.